omöjligt

Snön smälter och folk halkar runt på isen.. .. 
alla väntar, väntar på ljuset och livet, all väntar på att mörkret ska dra sig tillbaka och ge platts för hopp, för våren. Våren som snart blir till sommar som blir höst och snart är det vinter och mörkret har intatt sin plats igen. Hur mycket vi än försöker lysa upp vinterns mörka kalla gap så är det ingen som riktigt lyckas. Mörkret tär på människor, de blir bleka, trötta, går in i något zoombie liknande tillstånd för att överleva. Så när väl en glimt av vår yttrar sig känner alla lusten, orken, livet skölja tillbaka över huden. Solen och värmen ger livsglädje och viljan att finnas, bara tanken på detta gör att man orkar med mörkrets deprition. 


När våren, solen och värmen väl har kommit, då ska det njutas, man ska vara ute, folk ploppar upp överallt precis som blommorna. Genast börjar stressen med att hinna, allt man ska hinna innan vintern med sitt mörker intar igen. Men våren ger även hopp om liv, att få se naturen födas på nytt ger hopp, hopp om att livet är evigt. Allt som dör kommer tillbaka.


Med sommaren kommer måsten, måste bada, måste sola, måste umgås och måste på semester. Hur allt ska hinnas med är ingen fråga, alla planer pressas in, inte en minut är ledig. Trotts att dygnet måhända känns längre med alla dessa ljusa timmar hinns inte alla planer med. Och när är sommaren är slut undrar alla, vart tog sommaren vägen? Den regnade bort, det var kallt eller så var det något annat fel på årets varmaste dagar. När vi är bortskämda med allt det solen och ljuset ger oss glömmer vi bort hur hopplöst det känns i mörkret. Då glömmer vi bort att uppskatta allt de där sommaren har att erbjuda. 


När löven ändrar färg och hösten är här går alla i förnekelse. Det blir nog inte någon vinter i år i alla fall!? Snön kommer nog inte ligga så länge. Hösten är vacker och förförisk, kanske är det färgerna som förtrollar oss och gör att vi glömmer, glömmer att vi har en lång kall och mörk vinter framför oss. Hösten påminner om att allt någongång dör, hur levande de än må ha varit. När alla löv, allt grönt och allt liv är borta, då vill vi ha snö och ljus. Vill inte bli påminda om livets dödlighet, höstens mörker är obehagligt verklig.


Vintern, kylan och mörkret. Vintern är förförisk. Med sin vita snö tyx den lysa upp ifrån höstens dödliga allvar. Snön trollar bort allt som har med mörker och förtvivlan att göra, en stund, inte kortare eller längre, bara en stund. När extasen över pulkaåk och skidåkning har lagt sig inser man att även snön är död. Snön är kall, livlös och lömsk, ett falskt hopp om liv och ljus. Mörkret gör sig återigen påmind och tanken på sol och värme väcker en längtan, om det ändå vore vår, sommar.


Allt snurrar runt år ut och år in i ett oändligt krettslopp, allt dör och återföds.